| Summering
Atlanten Båten funkade toppen, lite mekande med saltvattenpumpen, en luftning av motorn när det kommit upp vatten från tanken till vattenavskiljaren och en smörjning av gasreglaget var allt som krävdes. Slitaget på fall och skot är stort förstås, skoten fick kapas i ändarna ett par gånger när de blivit nötta av spribommarna, men annars känns det som hon klarat det ganska oberörd. Vår placering, 9:e båt av 20 i vår klass och 78 totalt, är vi helnöjda med. Vi måste ha fått ett ganska snällt handikapptal på Night som kom så bra till trots att vi seglat så pass försiktigt som vi gjorde och upplevt det som om vi haft dåligt med vind. Svaga vindar drabbade förvisso de flesta, men det var tydligt att de båtar som seglat fortare, framförallt neråt 19 dagar, haft betydligt mer vind mot slutet än vad vi små och långsamma hade. Svår avvägning det där med att pressa båten förresten, vi grubblade en del på det. Klart att hon tål mer än man tror, men samtidigt törs man ju inte chansa på något vis när man är mitt ute på Atlanten för första gången. Vi försökte bortse från kappseglingen och höll igen diciplinerat för det mesta. Bara någon gång då och då när vinden äntligen kom efter lång tid av dålig vind tillät vi oss att ösa på lite en stund. En annan kappseglingsfundering är hur man håller fart i båten när vinden är svag. Vi snackade en massa om att man nog borde skära mer med spinnakern (alltså inte segla kortaste vägen med vinden rakt bakifrån utan stället sicksacka fram för att få vinden lite mer från sidan) men gjorde aldrig ordentligt slag i saken. Det är så himla lockande att stirra för mycket på GPSen och vilja segla rakt på mål. Efter målgång fick vi veta av Nefertiti att de väldigt målmedvetet skurit rejält under spinnaker och antagligen vunnit mycket på det. Det var ju också grymt snabba hela vägen och kom trea i klassen! På sätt och vis var det en mindre jobbig segling än en del överfarter vi gjort innan, framförallt Nordsjön kändes ju värre, men å andra sidan är det långt över Atlanten. Väldigt långt. Även om vädret var fint på det hela taget hade vi ibland mycket vind och ganska stora vågor. Man kan känna sig väldigt liten därute, det gäller att inte tänka för mycket på avståndet till land. Var det långtråkigt där ute? Nej, faktiskt inte egentligen. Man lyckas på något underligt sätt ha ganska fullt upp. Visst kan nattpassen vara sega bland, men på dagarna flyter tiden undan. Vi badade i stort sett varje dag och segelbyten, fiske och annat pyssel tar tid. Båten behöver lite underhåll, spraya lite på block och rostfritt, försöka hålla koll på att allt är ok. Varje dag kl 12 samlades vi runt radion för att lyssna på väderprognos och på när båtarna med SSB-radio rapporterade in sina positioner. Vi skulle ringa till ARC på satellittelefonen varje dag och vi plottade vår positon i sjökortet på väggen. Då och då läste man lite bok, sov en stund på dagen och ett par gånger spelade vi spel eller såg en dvd-film. Någon gång ibland mot slutet kunde man känna att det var lite segt. Perioder med svag vind gick humöret ned. Det är otroligt enerverade när seglen slår trots att man kämpar för att hitta trim och rätt vinkel mot vinden för att det inte ska ske. Rullandet hit och dit kan man bli såklart bli less på, inte sällan avbröts måltiderna när ett obevakat glas eller en tallrik krashade i sittbrunnen. Ibland föredrog man att stå upp på sina nattpass, man får nästan skavsår i ändan till slut av rullandet. Det var jätteskönt och kändes underbart att vara ett så bra gäng, ganska duktiga seglare allihop (även om vi inte var så rutinerade innan, nu är vi förstås ruggigt tuffa havskappseglare ;-). Det fanns aldrig anledning att känna sig rädd på den den här överfarten. Det minne som dröjer sig kvar starkast är känslan av harmoni därute. Den goa positiva stämningen ombord som alltid fanns där och hur himla kul vi hade. STORT TACK till Erik och Lasse för helt enastående insatser, ni bidrog med världens energi och underbar entusiasm och det känns absolut som om ingen båt kan ha haft bättre "crew" än er! |