Stort hav mellan Lissabon och Porto Santo
När man lämnar Lissabon för att segla till Madeira styr man en sydvästlig kurs, i princip vinkelrätt ut från land. Rakt ut på stora Atlanten, med sikte på några små små öar långt därute. Det är känns ganka speciellt, lite skrämmande på ett nytt sätt faktiskt. Biscaya tex är ju egentligen en större utmaning på sitt sätt, ökänt för tufft väder osv, men då siktar man åtminstone på en hel kontinent. Det här är annorlunda. Så mycket hav och så bara pyttelite land långt därute. Fyra dygns segling med horisonten runt om, knappt några andra båtar, och sen dyker bara några "små klippor" upp till sist.

Så: De första dygnen på en överfart är ganska slitsamma. För oss gungade och rullade det en hel del alla fyra dygnen vilket gjorde den här överfarten ganska obekväm, men det var inte värre än att man kunde stå ut. Framförallt är det dock jobbigt mentalt i början. Rutinerna att vara ute till havs finns inte och det hela tär på en på något vis. Man sover sämre, gör saker onödigt krångligt och oroar sig lätt för mycket. När vi pratar om överfarter med andra säger de flesta samma sak: de första två-tre dygnen är värst. Då tvivlar man fullständigt på att det kommer att vara möjligt att stå ut med tre veckors segling över Atlanten...

Osäkerhetskänslor, ja ren rädsla, kryper på oss ute på havet i början. Man frågar sig varför man gör detta egentligen och om det kan vara värt riskerna. Samtidigt inser man förnuftsmässigt att det knappast är farligare än en vanlig dag i en stad eller i biltrafiken hemma, men det biter liksom inte därute på havet i en liten plastbåt. Man känner sig lätt ganska ynklig, särskilt de mörka timmarna, extra förstås om det är mycket vind och vågor. Det är lätt att sitta och tänka hela tiden på om man gjort rätt förberedelser, vad som skulle kunna gå sönder, om vädret är på väg att bli sämre eller om man gjort något fel.

Vi har inte så mycket erfarenhet av långa överseglingar (ingen alls innan den här resan), så det är kanske inte så konstigt att vi känner oss osäkra ibland. På de flesta andra båtar vi träffar är det någon ombord som långseglat förr, medan vi ju båda är nybörjare på det här. Faktum är att vi är nybörjare bara på att ha en sådan här ”stor” båt och att hålla den igång. Två somrar med Albin Express + lite hyrbåtssegling i Sverige och Grekland är inte så mycket att komma med som erfarenhet inför en resa som innebär att ta fullt ansvar för båt och besättning över långa överseglingar.

Rent kunskapsmässigt är det inga större problem, folk man möter är otroligt hjälpsamma och sugna på att ge goda råd och det finns ju oändligt med fakta att få från böcker och hemsidor på Internet. Vi lär oss rätt kvickt, och känner nog inte att vi skulle göra en massa misstag på grund av okunskap. Det som fattas är snarare tryggheten och lugnet, speciellt inför och under de längre seglingarna. Så många saker som vi gör är fortfarande första gången, vi testar och lär oss nya saker mest hela tiden.

Sjösjuka är ett kapitel för sig. Otroligt irriterande att en så onödig funktion i hjärnan kan ställa till med så mycket problem. Vi hör om seglare som drabbas av det så kraftigt att de blir mer eller mindre utslagna. För oss är det lite svårt att förstå att det kan bli fullt så illa, vi har i alla fall inte varit med om att det gått så långt för oss (än...). Man kan bli så sjuk att man kräks i värsta fall, men efter det mår man i regel bättre och så länge man håller sig ute i sittbrunnen med blicken på havet så går det att kontrollera. Men det är illa nog att må lite dåligt hela tiden, att inte klara av att laga mat eller göra andra sysslor. För Jonas går sjösjukan hittills alltid över efter 1-2 dagar, medan Sara plågas lite längre och lite mer. Vi testar tabletter och plåster som tycks fungera emellanåt, men något riktigt botemedel är det inte.

Porto Santo är ön man kommer fram till först. Den ligger nordväst om Madeira och är en torrare och mycket mindre ö än Madeira, med en suverän sandstrand och varmt och klart vatten som främsta tillgång. Efter all sjösjuka, mycket vind och vågor längtade vi fram och det var riktigt riktigt läckert att komma fram till Porto Santo i gryningen.

När vi närmade oss land började stämningen byggas upp ombord. ”Tänk att vi seglat över 5000 meter djupt hav och hittar sen den här bergstoppen mitt i havet”, osv. Först såg vi bara fyrljuset blinka svagt i horisonten. Det var det första ljuset på över ett dygn - vi såg förvånansvärt lite andra båtar och fartyg under överfarten. Sen avtecknade sig långsamt allt tydligare den vulkantoppiga bergiga profilen av Porto Santo. Ljusen från några hus och skenet på himlen från byn på andra sidan ön syntes också. Inte ens när vi svängde in mellan hamnpirarna var det tillräckligt ljust för att man skulle se några detaljer, men snart kom mer och mer ljus från den uppgående solen och vi kunde se de rödbruna bergen allt tydligare. Det var stilla och lugnt i hamnen och det kändes verkligen helt magiskt att glida in där och lägga till vid kajen. Varmare och med ett helt annorlunda landskap kändes Porto Santo verkligen ”långt bort”, helt i proportion med att det tagit nästan fyra dygn att segla dit.

Nu har vi lämnat fastlandet för ett bra tag... Vi kommer att vara på öar länge nu, det dröjer till nästa sommar innan vi angör Europas fastland igen och till dess är det bara öar!