Tufft över Nordsjön
Det var segt att komma iväg från Fjällbacka, men efter några dagars väntan på att vinden skulle lägga sig var det äntligen dags. Vi fick en fin segling på ett och ett halvt dygn som tog oss till Mandal i Norge. Utanför Mandal blev vågorna för stora och den västliga vinden vinden för stark för att det skulle kännas vettigt att fortsätta. Annars hade vi gärna fortsatt ut på Nordsjön nu när vi äntligen var på gång.

Istället blev det alltså Norge och i Mandal blev vi kvar kvar ett tag, som vanligt inblåsta... Det blev några dygn av väntan på att den hårda västliga vinden skulle vrida. I Mandal stötte vi på tre andra svenska båtar som också skulle över Nordsjön. Ett härligt gäng som träffats i St Petersburg förra sommaren och sedan bestämt sig för att segla Classic Malts Cruise i Skottland tillsammans. En av båtarna hade väntat i nästan en vecka och var väldigt otåliga på att komma iväg. Ett par försök hade de också gjort, men båda gångerna fått vända tillbaka till Mandal p g a de stora vågorna och vinden.

Så kom då en väderprognos som lovade något annat än hård västlig vind. Prognosen talade om ökande vindar upp till kulingstyrka från NO som sen skulle avta och vrida över på NV. Bättre prognos får vi nog inte tänkte vi och bestämde oss för att ge oss av vid fyra nästa morgon i sällskap med de tre andra svenska båtarna. Mycket vind kanske, men vi skulle i alla fall få vinden med oss. Lite oroväckande var vridet på slutet med vind från nordväst, men vi bestämde oss ändå för att ge oss av - kanske skulle vi hinna ända fram innan vridet kom. Hursomhelst så skulle inte NV-vinden vara så hård.

Klockan fyra på morgonen la vi ut från Mandal med massor med färdigbredda mackor och soppa i termos. Nu var vi redo att korsa Nordsjön! Även om de andra båtarna var större och snabbare, var det skönt med sällskap ut. Vi möttes av lite vind och en gammal dyning. Seglen bara slog hur vi än gjorde. Testade alla möjliga varianter med preventergaj och spribom. Det är frustrerande med gammal sjö och svag vind, vi fick ge upp och ta ner seglen. Frampå kvällen kom vindökningen från NO, lite läskigt när vinden ökade och det var mörkt, men på det hela taget var det en fin slör och vi revade efter hand, så det gick fint. Det var tryggt att ha radiokontakt med de andra båtarna.

På morgonen började vi närma oss alla oljefält. Vi hade valt en lite nordlig båge över Nordsjön för att hitta en väg där vi skulle vara långt från plattformarna hela tiden. Men oljeplatformarna höll oss rätt upptagna ändå, de ropade ut kordinater på "sailing yachts" i deras närhet med jämna mellanrum, båtar som de tyckte kom väl nära eller hade kurs rakt emot dem. Varenda gång var man ju tvungen att kolla att det inte var oss de ville ha kontakt med. Dessutom fick de ofta inte svar förrän efter flera försök så varje gång blev man lite nervös om det kanske inte ändå var oss de ville ha tag på. Inte nog med tjatet från platformarna, mitt ute på Nordsjön var dessutom någon dåre på ett "survey ship" som bogserade en flera sjömil lång vajer med mätutrustning på och han lyckades naturligtvis hamna mitt framför oss. Sikten var lite halvdålig så vi såg honom inte, men han såg oss på radar och ropade upp oss och bad oss väja typ 60 grader. Under dagen hade vridet mot NV kommit och vi seglade bidevind och var rätt nöjda med den extra höjd som vår nordliga båge hade gett oss. När vi tvingades väja för survey-jeppen så blev vi av med den och hade helt plötsligt svårt att sträcka in mot Inverness...

Det var otroligt grått och blött hela tiden. Vi såg inte solen på hela vägen, det var totalt genomgrått. Himlen och havet hade samma gråa ton och så regnade då och då. Ett riktigt ruggväder. Brrr. Påminde om den gråa planeten i senaste Starwars-filmen som enbart bestod av vatten och som det ständigt regnade på.

Men mitt i allt det där gråa, blöta och kalla, så dyker helt plötsligt från ingenstans upp något som skulle pigga upp oss lite. Helt plötsligt ser vi hur det bubblar runt båten. Vi hade läst på sjökortet om "escaping gas" och trodde för ett ögonblick att vi hamnat in på ett sådant område vilket kunde vara farligt. Men vi hann inte tänka den tanken särskilt länge för i nästa sekund kom den första delfinen hoppandes upp precis brevid båten. WOW! Vilken grej! Helt otroligt! Massor av delfiner runt om hela båten, som hoppade och lekte i vågorna brevid Night. Vi tjoade och skrek rätt ut! Vilken upplevelse! Delfinerna var med oss i flera timmar och verkade ha det riktigt roligt. Mitt i allt det här gråa njöt de big time. Vi kom på att de blev mer aktiva om vi tjoade och uppmuntrade dem. Om man gick fram på fördäck ville de vara i närheten. De var riktigt nyfikna och hoppade upp och tittade på oss med ena ögat. Så häftigt.

Vinden var alltså från NV nu, ungefär enligt prognosen vi fått i Norge. Det var bara en sak som inte stämde, den ökade och ökade och ökade. Till slut hade vi en ny kuling över oss, denna gång framifrån. Väldigt mycket jobbigare. Vågorna blev pest eftersom NO dyningen blandades med den nya sjön från NV. Andra natten såg ut att bli tuff. Vi trodde hela tiden att det skulle mojna, prognosen hade ju talat om mindre vind, men det fortsatte att blåsa som sjutton hela natten och nästan hela påföljande dag. Det mojnade egentligen inte förrän vi var på väg in mot Inverness. Då hade vi bakom oss en riktigt jobbig natt när vi båda hade varit vakna och kämpat för att hålla modet uppe. Vasalopp, tenta i differens- och differentialekvationer, lumpen - släng er i väggen. Att sitta där ute i mörkret och kura under sprayhooden när sjöarna vräker över båten som studsar och far oregelbundet - det är det tuffaste vi gjort.

Gissa om det var rätt skönt att lägga till i Inverness. Helt underbart att tryggt lägga till vid en pontonbrygga och bara pusta ur. Ulla & Rutger (Saras föräldrar) väntade på bryggan och tog oss med på pub och såg till att vi fick en dusch på deras B&B. Det kändes jäkligt skönt alltihop.

Vind och vågor var aldrig värre än att Night ganska enkelt kunde hantera det. Najad 34 är en suverän båt när sjön är besvärlig, hon så seglar mjukt och torrt. Bidevindssegling mot vågorna fixade hon jättebra och vindrodret styrde stensäkert hela tiden i motvinden. Självklart finns det en gräns när båten inte klarar vind och vågor perfekt längre, men det är helt klart vi människor ombord som är klenast.