| Att ligga
på svaj En fördel med svajankring är att man inte är beroende av någon annan, det kan ju vara en skön känsla, och man slipper betala hamnavgift. Det sägs också att varmare länder så svalkar vind och vatten bättre en bit från land och man slipper kanske en del insekter. Men annars är det rätt självklart att en brygga är bättre. Framförallt är det ju mycket tryggare, på svaj är man livrädd att ankaret ska släppa, vilket alla ankare säkert gör förr eller senare. Då far båten iväg åt något håll – in i en annan båt, upp på en klippa eller i bästa fall ut till havs. Sen blir man ju rätt låst på båten när man inte enkelt bara kan hoppa i land. I bästa fall orkar man pumpa upp jollen och ta sig i land åtminstone några gånger, men det är nog rätt typiskt att långseglare tillbringar en orimligt stor del av sin tid på spännande platser kvar ombord på den egna båten. Dessutom är det rätt obekvämt att ligga på svaj, det gungar ofta häpnadsväckande mycket och det skramlar gärna från ankarkättingen om man inte trixar till speciellt med tampar. Så helt ärligt: Vi gillar inte att ligga på svaj. Vi gör det ändå för att spara in en hamnavgift emellanåt, eller på de platser där det inte finns något alternativ, men det är ju liksom självklart att en fin brygga med eluttag, färskvatten i slang och trygghet alltid är att föredra. Ändå träffar man med jämna mellanrum på folk som på fullt allvar faktiskt hävdar att de föredrar att ligga på svaj. Och de andra långseglarna nickar medhållande... Ibland går det så långt som i Camariñas i Spanien där vi var nyss. Vi hade tillbringat två nätter på svaj, varav den andra natten hade varit mycket orolig när vinden ökade. Med prognoser som talade om ännu mer vind var det ingen tvekan att vi skulle ta tredje natten vid bryggan, särskilt eftersom hamnavgiften var låg, bara lite drygt 10 Euro. Den natten blåste det som bara den, över 20 m/s inne i hamnbassängen i byarna. Visserligen kom inga vågor in från havet, men vinden ryckte och slet i båtarna. Ändå låg det ett helt gäng båtar kvar för ankar! På morgonen efter hörde vi hur några av dem pratade med varann om vilket kaos det varit där ute. De hade knappt sovit någonting. De flesta hade minst två ankare ute och de hade suttit uppe och spanat hela tiden. Flera båtar hade draggat (det heter så när ankaret släpper), bland annat en jättestor katamaran som kom farande i full fart mellan de andra båtarna innan de hunnit vakna och få stopp på den. Detta utstod alla de båtarna alltså för att spara hundra kronor, sittande i båtar värda från en halv miljon och uppåt! Nog måste en hel del prestige finnas med i det beslutet… Vi har inte haft någon vidare tur med svajankrandet hittills (förhoppningsvis blir det bättre under resans gång). De nätter vi har legat på svaj har det nästan alltid blåst upp mer eller mindre oväntat på kvällen. Den natten det inte blåste upp så mycket, det var i Bayona, kom en helknasig holländare och la sitt ankare så att deras båt låg strax intill oss hela natten. Bara för det låg vi nervösa hela natten utan våga sova ordentligt och oroade oss för att båtarna skulle slå ihop. Eftersom det gungade rätt mycket (det gör ju ofta det på svaj…) såg man framför sig hur riggarna skulle kroka i varandra på och hur deras då mycket större mast skulle slita våran av båten i nästa våg… Nästa morgon hade Jonas fått nog och ropade över till dem ”It is a bit close isn’t it???” De verkade inte särskilt bekymrade men flyttade ändå på sig efter en liten stund för att få tyst på de nervösa svenskarna. Precis som bland backpackers finns ett slags hardcore-långseglare som har sin egen kod. När den tuffa backpackern kan hävda att 4 månader naken i en grotta i yttre mongoliet minsann var toppen, eller resmålet så och så ”blivit alldeles för kommersiellt”, hävdar hardcore-långseglaren att ligga på svaj är det bästa som finns (de har massa andra hyss för sig också, men de kan vi kanske spara...) . Kanske blir vi sådana till slut vi också, men riktigt där är vi inte ännu. I kväll vill vi i varje fall lägga till vid en schysst pontonbrygga! |