Västindien känns långt borta
Vindarna tycks ständigt vara emot oss. Vi ligger i Bohuslän ocb att ta sig till Skottland eller åtminstone Norge är tufft då vågorna är stora och vinden är rakt emot. Vädret är oroligt och en front inväntas inatt över Skagerack. Har kollat det flesta prognoser: danska, norska, isländska, engelska och svenska vädret – inte mycket hopp om bättre väder. Vi våndas, ska vi åka ändå eller inte?

Gav oss iväg från Hamburgsund igår i tron om att nå Norge som delmål mot Skottland. Men vågorna var stora och rakt emot. Vi insåg dessutom snart att den utlovade sydliga vinden inte stämde, det var sydväst och vi skulle alltså behöva kryssa med både vind och vågor mot oss… Så vi vände tillbaka till Sverige. Nu ligger vi och trycker i Fjällbacka och har beslutsvånda. Ska vi ta ett kryssben upp mot Oslofjorden? Hur tufft blir det med fronten som verkar komma inatt? Ska vi vänta tills imorgon bitti då förhoppningsvis fronten är på väg bort? Stressade är vi också. Saras föräldrar kommer till Skottland på lördag och det är torsdag idag… Vi har åtminstone 4-5 dygns segling hela vägen, så helt klart är att de kommer att få vänta på oss, vi vill dock inte att de ska behöva vänta för länge (även om de säger att det inte är någon fara).

Att hoppas på något annat än kryss över Nordsjön verkar inte lönt. Men vi går båda och undrar hur tufft det blir att kryssa i stora vågor på bara två personer i flera dygn? Kommer vi att kunna sova och äta? Kommer det att fungera? Hur går det med sjösjukan? Vi har ju hört om båtar som haft det tufft över Nordsjön med vinden emot sig och vi har från början sagt att vi inte tänker ge oss iväg om vädret inte är bra. Men när vi har familj som väntar på oss, kommer stressen… Samtidigt frågar vi oss om det är dumdristigt? Hur ska man resonera i en sådan här situation? Rycka på axlarna och åka? Eller stanna i (i evighet...) i hamn och invänta bättre väder? Det är bara att erkänna, just nu känner vi oss väldigt mycket som nybörjare. Det mesta känns svårare än vad vi hade föreställt oss när vi planerade allt. Visst kan man på hemmaplan tänka att det kommer att bli tufft och försöka att förbereda sig mentalt, men när man väl är påväg, krävs mod och styrka. Mycket är skrämmande just nu. De många oljeborrtornen och fartygen mitt i Nordsjön, tidvattnet när vi ska angöra Skottland (kommer vi ihåg allt vi lärt oss från Utsjöskepparkursen i höstas?), men mest av allt de stora vågorna och vinden. Nu när vi är här fortfarande i Sverige, känns resten av vår långa färd avlägsen och oöverstiglig. Undrar om vi tagit oss vatten över huvudet? Just nu känns Västindien långt borta.