Welcome to Ireland!
Trots motvind och stora vågor tog vi oss till slut vi oss i alla fall till Dublin. Elin och Mattias behövde inte vänta mer än ett par dagar, ingen katastrof eftersom de då hann att se lite av Dublin också. Vi hann dock inte titta närmare på vare sig Belfast och Dublin eftersom vi var så sena, Irland får vi se mer av en annan gång.

Sträckan från Skottland till Belfast var ganska jobbig, särskilt i början. Vi bestämde oss att ge oss av på eftermiddagen från ön Gigha, trots att vinden var fortsatt hård. Just då hade det kommit ett tillfälligt vrid från rent sydligt till mer västlig vind, så vi tänkte att vi seglar så länge vi kan på det. Tänkte att vi i värsta fall fick vända om det inte skulle gå, eftersom det inte fanns några hamnar innan rundningen av the Mull of Kintyre. Det var en mörk natt och sjön var otroligt jobbig då det låg en nordvästlig dyning ute från Atlanten som träffade den hårda sydvästliga vinden. Vi försökte hela tiden att intala oss att så fort vi kommer förbi Kintyre, så blir det bättre och hade detta mål i sikte. Denna natt gjorde följde vi inte rutnerna för att undvika sjösjuka utan satt istället trötta, lite hungriga och småfrusna. Detta tillsammmans med den hårda sjön gjorde att vi på kort tid också blev sjösjuka....

Efter vi hade rundat Kintyre, blev det faktiskt bättre. Vi fick sjölä från Irland och tog oss med strömmen till Belfast. När tidvattenströmmen skulle vända åt andra hållet och ge motström passade på att lägga till i Belfast och sova några timmar. Tyvärr hann vi inte ens kliva iland eller än mindre att sova ut innan vi var tvungna att ge oss av igen för att inte missa nästa medström. Hårda bud, men Elin och Matte väntade, så med grus i ögonen vi tog oss i kragen och kastade loss mot Dublin vid 11-snåret igen.

Medströmmen förde oss söderut med en väldig fart som gav oss minst ett par knops extra fart. Vi föväntade oss att det skulle bytas till motström efter sex timmar igen, men när vi kollade tidvattenkartan jublade vi! Den utåtgående strömmen liksom delas precis där vi var, så nästa 6 timmar skulle bli medström de också! Vi kommer att komma fram till Dublin redan i natt! Direkt ringde vi Elin och Matte och berättade de glada nyheterna.

Klockan två på natten närmade vi oss Dublin. Nu var det perfekt att ha sjökortet ihopkopplat med GPS:en, det var bara att styra efter datorn. Annars hade det varit svårt att urskilja vilket som var fyrar och prickar bland alla nattljusen i Dublin. Vi anropade Howth hamn på VHF:en och en mycket svårtydd irländare sa att han skulle visa oss var vi kunde lägga till. Hur då visa oss, tänkte vi? Men efter att vi rundat piröppningen och började närma oss bryggorna såg vi en liten man stå med en ficklampa och blinkade vart vi skulle lägga till. Han tog emot tampen och innan vi hann protestera, hade han helt plötsligt lagt fast alla tampar! Vilken service! Sen sträckte han fram handen, hälsade och sa ”Welcome to Irland!”