Hur det hela började
Jag (Sara) har haft som dröm sedan jag var liten att genomföra en långsegling. Jonas och jag har pratat om idén i flera år och efter hand nappade även Jonas på idén. Många långseglarskildringar lästes och drömmen växte sig starkare. Men vi hade ingen aning om hur det skulle kunna gå vägen. Vi hade ju varken båten eller den erfarenhet som vi trodde behövdes. Länge tänkte vi på det som en omöjlighet - bla trodde vi att man i princip skulle behöva vinna på Lotto för att få råd med det.

Jag minns att jag satt på bussen på väg hem från en helg hos föräldrar i Karlskoga. Tänkte att det måste kunna gå på något sätt. Hur mycket pengar kan man behöva? Började skissa på olika alternativ. Kanske går det trots allt? Båten måste ju inte kosta flera miljoner... Enligt den plan jag gjorde då såg det i alla fall inte helt kört ut. Jag ville verkligen göra detta. Minns inte exakt när detta var, men jag vet att vi gick och funderade på detta länge.

Precis efter nyår 2003 kände vi att vi ville utforska detta lite närmare. Det var ett läge i våra liv då det känns rätt och möjligt. Vi hade båda arbetat ett antal år efter universitetsstudier och kände att vi behövde en paus i livet. Vi ville få lite distans till allting under en period och leva nära naturen och få utvecklas och uppleva helt nya saker. Men mest av allt var det en jättelik utmaning som lockade, som vi bara inte kunde säga nej till. Vi bestämde oss för att pröva idén lite försiktigt.

Fick reda på att det fanns en klubb för långseglare – Oceanseglingsklubben (OSK). Vi gick iväg på vår första OSK-träff. Det var otroligt spännande. Vi hade inte berättat för någon om våra eventuella planer och det var så spännande. Vi ville inte berätta för familj och vänner förrens vi verkligen visste att vi skulle genomföra detta. Vi ville inte att någon skulle stoppa våra idéer innan de hade fått fäste och blivit lite mer planerade först. Därför var det under en lång period bara vi två som visste om planerna.
Under våren lärde vi oss mycket, hämtade information på nätet och träffade långseglare på OSK-träffar. Tröskeln att börja planera för en långsegling blev lägre och lägre.

På påsk respektive valborg berättade vi för våra föräldrar om vad vi ville prova att genomföra. Det var väldigt nervöst och vi var oroliga för hur de skulle ta det. Det blev väl inga hurra-rop precis. De tog det lite olika, både stöd för att vi ville genomföra vår dröm, men också många argument för att vi inte skulle genomföra detta.

Vi började med att testa att sälja vår nuvarande båt Xavante, en Albin Express. Vi hade bara haft henne i två år och hunnit göra henne riktigt fin, så vi undrade om vi inte var riktigt kloka som helt plötsligt skulle sälja vår ögonsten. Jonas satte in en annons på nätet bara för att prova liksom – och hon såldes i ett nafs. (Hoppas de nya ägarna njuter lika mycket som vi gjorde av henne.) Helt plötsligt stod vi utan båt och det var sommar. Några månader ägnades därefter åt båtletande. Vi behövde då en rejäl båt som skulle klara av hårt väder och öppet hav. Resor kors och tvärs över Sverige företogs för att titta på olika båtar. Vi förälskades oss i en stålbåt i Göteborg men tvingades inse att kostnad och tid att skaffa utrustningen som den saknade skulle bli för stor. Båtletandet i sig är egentligen värt en egen berättelse, men till slut så fann vi dock vår Night i Karlskrona och jag slog till på samtidigt som Jonas var i USA och jobbade.

Under hösten började vi försöka komma igång med att fundera på utrustning och annan planering, men vi berättade fortfarande inte om det för så många. Ingen på våra arbeten visste t ex om detta. Vi ville inte berätta om det i onödan, vi ville vänta tills vi var helt säkra på att vi verkligen skulle genomföra detta och att det skulle finnas en chans att gå vägen. Det kändes fortfarande som om vi mycket väl skulle komma fram till att vi inte skulle hinna, att vi skulle bli tvungna att vänta ett år till.

Så rullade projektet vidare… Ofta undrade vi vad vi höll på med egentiligen. Vi hade ju båda jätteroliga arbeten som vi trivdes med, en härlig bil, lägenhet och så hade vi härliga helger och semestrar och träffade vänner etc. Varför kunde vi inte fortsätta så?

Men hursomhelst så blev vi mer och mer beslutna på att försöka att genomföra detta projekt och det såg faktiskt möjligt ut på pappret att kunna komma iväg redan nästa sommar 2004. Så vi bestämde oss en gång för alla och innan julen 2003 hade vi berättat för de flesta, inklusive våra chefer, om våra planer.