Hjälp vi tar in vatten!
Trots vind från fel håll så drog kasta-loss-nerven i oss, så efter morgonjogg, dusch och frulle, lämnade vi Kristianopel tillsammans med Nefertiti och gav oss iväg söderut med mål Utklippan. Vi kom ut till en frisk bidevind i Kalmarsunds södra del.

Efterhand som vinden ökade tog vi in ett rev i storen och rullade in focken. Vinden fortsatte att öka hela tiden och sjön blev allt krabbare och vi rullade in focken lite mer. Vi hade hört talas om att sjön kan vara tuff i Kalmarsund då det är grunt och nu fick vi uppleva det själva. På kort tid blev sjön väldigt gropig och sjösjukan kom smygande. Night lutade allt mer och relingen låg ner i sjön. Men det var trots den krabba sjön en bra segling och Night skötte sig helt suveränt. Hon är en underbar båt i hårdare vind och tar vågorna mjukt och fint utan att tappa så mycket fart.

Utklippan verkade dock inte som något bra val i det hårda vädret, då ön är låg och vinden drar rakt över, så vi började fundera på att ge oss in till Sandhamn istället – inte Stockholms Sandhamn utan en liten fiskehamn i Blekinges sydöstra hörn. Jag (Sara) gick ner i ruffen för att anropa Nefertiti på VHF:en. Precis efter anropet ser jag något i ögonvrån... Night har vinden in om styrbord, så hon lutar med babordsidan neråt och jag vänder mig om och ser hur det står fullt med vatten på durken i salongen på babordssidan… Min första tanke är att det är en slang för färskvattensystemet som hoppat av igen, som det gjort någon gång tidigare. Vänder mig om till Jonas och talar om att vi har vatten i båten. ”Smaka på det”, ropar Jonas. Jag smakar och kunde inte tro det – det var SALT!

Hjälp vi tar in sjövatten in i båten. Jonas sätter på autopiloten och kommer ned. Tar en rejäl klunk (blä!) av det salta vattnet och konstaterar också att vi tar in vatten någonstans. Det första vi gjorde var att rulla in focken och starta motorn för att få båten upprätt och kunna börja pumpa ur vattnet. Anropade Nefertiti om att vi fått in vatten i båten och att vi inte kunde stångas mot vågorna längre och nu vände om tillbaka till Kristiansand. De förstod och bad oss hålla dem underrättade om hur det gick eller om de skulle komma och hjälpa till.

Frågan var bara var vattnet kom in och hur fort. Fick snabbt tänka igenom alla genomföringar. Tänkte på den där skissen som jag gjorde i våras precis innan sjösättning. Hade också nyligen satt träpluggar invid varje genomföring så även om Night har många genomföringar så var det ändå relativt klart för oss var alla genomföringar fanns. Vi turades om att leta, då vi blev sjösjuka i den krabba sjön. Vi rev upp alla luckor och dynor för att leta efter läckan. Det går snabbt att skapa en väldig röra om bord på en segelbåt...

Vi var väldigt oroliga för att få upp vatten på en massa viktig elektronik - batteriladdaren, solcellsregulatorn, alla kablar och motorn. Vi gick igenom alla genomföringar, men vi kunde inte se att det var någon genomföring som läckte. Kunde inte förstå var vattnet kunde komma in. Vattnet kom fortare nu, det såg ut stiga! Paniken började komma.

Kunde det vara babords självläns, det såg skumt ut vid den? Vi stängde denna, vilket ledde till att även sittbrunnen att fyllas med vatten. Började pumpa med länspumparna. När det var som värst stod vi i vatten i sittbrunn och såg hur vattnet steg i ruffen och pumpade förtvivlat med varsin länspump utan att få mängden vatten att minska - då var det inte så jäkla kul precis...

Men vi tog oss samman och Jonas kom på att vi hade stängt av den elektriska länspumpen, satte på den och den sög ganska kvickt ut allt vatten. Skönt. Vi öppnade babords självläns igen och allt vatten i sittbrunn rann undan. Det verkade inte som om vi tog in mer vatten just då. Så vi kunde hämta andan lite. Tog varsin banan för att få lite energi. Vi hade fortfarande inte kommit på var det kunde läcka. Började gå igenom allt igen. Eftersom vattnet bara verkade komma in då båten lutade babord, borde det vara något på babordssidan? Det enda vi kunde komma på var dräneringshålen på däck, som är till för att leda ut vatten på däck via självlänsarna - det var ju när vi lutade rejält och relingen låg i vattnet som vi verkade ta in vatten. Vi täppte igen de tre dräneringshålen och det verkade faktiskt hjälpa.

För andra gången vände vi båten om med sikte på Sandhamn. Ropade upp Nefertiti och berättade att vi fått stopp på läckan och att vi var på väg in mot hamn. De rapporterade att det var lugnt och bra i hamnen och att vi kunde ligga långsides utanpå deras båt. Mitt i ösregnet tog sen Angelica och Jonas emot oss med öppna armar och såg till att vi fick en bra tilläggning brevid dem. ”Vill ni ha en whisky?” frågade de. Gissa om vi ville det!

Det hade varit tufft. Minns att jag mitt i värsta tumulten bara råkade slänga ett öga på vindmätaren. Den stod på 24 m/s! Visst har vi våra misstankar om att vindmätaren visar lite för mycket, men att det var mycket vind, det kunde man i alla fall konstatera. Mitt i värsta paniken lyckades även motorn strula. Vi kunde inte röra växelspaken framåt (det var lite tjall på reglaet) och såg framför oss hur vi skulle behöva segla in en halvt sjunkande båt in i hamn.

Men trots allt, vi hade ändå klarat av problemen därute och kunde komma in med vetskap om vad som var fel. Vi löste det faktiskt! Och så här i efterhand kan man tänka att upplevelsen förmodligen är stärkande. Nu fick vi båten testad ordentligt och det var ju bättre att det hände här i Kalmarsund än mitt ute på Nordsjön.