En grådisig måndag
Trots det grådisiga måndagsvädret bestämde jag mig plötsligt för att lämna busshållplatsen och istället promenera från jobbet till Slussen. Insöp Stockholm. Duggregnet landade i ansiktet, men det gjorde ingenting. Allt var så vackert. Följde vattnet förbi slottet. Kullersten, julbelysningar och adventljusstakar som precis tagits fram. Stenbecks gran, ett utländskt par som precis stannat till för att fotografera. Vattnet. Mörkt och stilla. Mäktigt. Var tvungen att hejda mig. Jag fylldes av en sån lyckokänsla. Satte mig ner på en bänk och bara insöp allt i dimmörkret. Vilken vacker stad.

Jag satt där och kände mig så lyckligt lottad. Just då bestämde jag mig för att sluta upp med att fundera fram och tillbaka och hela tiden ompröva vårt seglingsbeslut. Bestämde mig för att här och nu skulle jag verkligen bestämma mig. Funderade först över hur det skulle vara att lägga ner projektet att stanna kvar här hemma, fortsätta jobba, njuta av Stockholm och härliga skid- och seglingshelger som vanligt. Träffa familj och vänner. Och visst har vi det bra nu. Vi har ett jättehärligt liv tillsammans. Visst skulle det fungera att fortsätta jobba. Faktum är att det är riktigt roligt på jobbet nu.

Sen tänkte jag på vår seglats, utmaningen. Då kände jag igen hur mycket jag verkligen ville göra det här. Att få distans till allt under en längre period. En paus i livet. Att få vara på havet, att segla. Förverkliga mig själv, bli starkare, uppleva. Stockholmslivet finns ju kvar. Det handlar ju inte om att förändra sitt liv helt och hållet, bara om att göra något helt annat i ett år.

Sen är det det där med att göra rätt för sig. Att leva på sparade pengar, som istället kan användas till något nyttigt (vettigt?). Den här känslan var svårast att motarbeta. Har aldrig varit riktigt slösaktig eller köpintensiv förut. Inte för att jag är noggrann med pengar, för det är jag inte. Men jag har aldrig varit en impulshandlare, utan mestadels lagt pengar på saker som verkligen behövs. Att lämna allt och inte arbeta under ett helt år. Hur motiverar man det för sig själv? Hur unnar man sig det? Har jag ”rätt” till det? Jag vet inte, mer än att jag har jobbat och pluggat hårt i alla år. Enda sättet att motivera det är att tänka att det är en investering i oss själva och våra liv. Att den här seglatsen ger oss en grundstyrka, självkännedom och lycka som varar riktigt länge. Vår lycka är ju värd allting. Ja, det är ju faktiskt viktigast av allt.

Då kände jag att jag hade bestämt mig. Det blev ett ja. Ett JA för seglatsen!

Jag reste mig från bänken och gick den sista biten till Slussen med lätta steg.

När jag satt på bussen och hörde det obeskrivligt hemska gnisslet från skarven i dragspelsbussen kände jag hur jag verkligen ville bort från allt ett tag. Det var rätt beslut. Satte på mig lurarna och höjde volymen till Håkan Hellströms ”Mitt Gullbergs kajparadis” och såg turkost vatten, palmer och färgglada fiskar när jag tittade ut genom den smutsiga bussrutan.