Dagbok från några dygn på Atlanten
St Martin - Azorerna, maj 2005

Dag 1: den 7 maj 2005 - Mot Azorerna!
Efter några dagars stress för att hinna få allt iordning innan avfärd, var vi redo att ge oss av på den långa färden till Azorerna. Efter ett stort kramkalas på bryggan, lyckönskningar och avsked till andra båtar som skulle åka senare eller gå till Bermuda samt alla andra, som liksom vi, just skulle ge oss av.

Klockan 11:00 lämnade vi bryggan och Simpson Bay Marina i lagunen på St Martin. Vi var cirka sju skandinaviska båtar som alla gav oss av samtidigt. Alla bedömde vi väderläget som hyggligt nu, även om det stabila högtryck som brukar ligga här den här tiden på året inte infunnit sig ännu.

Bron ut från lagunen öppnade klockan 11:30 och i väntan på broöppningen cirkulerade vi och de andra båtarna, vinkade, tutade och tjoade till varann. Vi lyckades bygga upp en härlig kasta loss-stämning. Vid bron stod även ett gäng skandinaver och vinkade av oss, bl a Patrik på Aigeas som driver det skandinaviska kortvågsnätet och tillsammans med Sofia bestämde sig för ett par år sedan, bara två dagar innan avfärd mot Azorerna, för att stanna i Karibien på St Martin.

Efter att ha passerat bron, kastade vi ankar för att skrubba av propellern och vattenlinjen, efter några veckor inne i lagunens grumliga vatten, samt få ett sista Karibien-dopp. Vi låg i länge och försökte njuta så mycket som möjligt av det härliga turkosa, 29-gradiga vattnet en sista gång. "Det här kommer vi att sakna", tänkte vi. "Hur ska vi någonsin kunna bada i kallt mörkt Sverige-vatten igen?" Gick uppför badstegen, men var tvungna att hoppa i en gång till, ännu en gång och ännu en gång… Efter den proceduren var vi redo att ta oss an Atlanten och efter en stadig lunch lämnade vi Karibien i sällskap med Nefertiti. Mot Azorerna!

Dag 4: den 10 maj 2005 - de tre första dygnen
För tre dygn sedan lämnade vi underbara Karibien. Vi har varit väldigt trötta de här första dygnen. Vi kämpade som vanligt in i det sista med alla småpunker som skulle fixas innan avfärd. En vecka innan hämtade vi Per, Saras kusin, på flygplatsen. Det känns bra att vara tre personer på överfarten och det är kul att han ville följa med på denna strapats, som enligt ryktet kan vara en av de tuffaste stäckorna under det här året.

Första dygnet var lite kämpigt med bidevind och rättså stora vågor. Allt gick bra, men det kändes som om vi studsade fram på vågorna. ”Night går som ett skållat troll!”, som Jonas uttryckte det. Den andra dagen mojnade vinden något och vågorna lade sig lite, så det blev en behagligare segling. Vi kunde styra rätt mot vår waypoint på Azorerna.

Nu så här efter de tre första jobbiga dygnen till havs, när rutinerna har satt sig och vi inte berörs riktigt lika mycket av vågor och att allt är obekvämt ombord, börjar vi tänka framåt. Vi är på väg hem nu. Till Sverige. Vi tänker på hur det är därhemma, längtar efter smaken av filmjölk och färska Bohusräkor. Jonas har precis läst ”Runners’ world” och längtar efter en joggtur på spåret, med en extra avstickare ut på berget och sen stå där högt upp och pusta ut och blicka ut över Stockholms inlopp.

Alldeles i närheten har vi Nefertiti. En gång kom vi så nära att vi kunde ropa till varann och fotografera varandras båtar. Jonas på Nefertiti fällde den passande kommentaren: ”Photo opportunity!”

Inom synhåll finns nu även den norska båten Con Amore, med Tommy och Susanne ombord. Inom VHF-avstånd finns även den svenska båten Mascot.

Vi lyssnar på kortvågsradion, på de skandinaviska näten, samt på väderinformation som vädergurusarna Karsten, Helge och Herb ger. Det är många tider att passa under dagen för att inte missa något. Ibland hörs det bra och ibland hörs det mindre bra. Vi försöker även att ladda ner väderkartor via ett väderfaxprogram i datorn som vi ansluter till kortvågsradion. Men det är tidskrävande och blir ibland inte särskilt bra om det är radiostörningar. Hemma i Sverige ägnar Lennart (Jonas pappa), som nu blivit en riktigt inkörd väderrouter för Night, kvällarna åt att tolka vädret från flera olika vädersajter och skickar sedan sin tolkning till oss i ett textmeddelande till satellittelefonen.

Om vi skulle tappa VHF-kontakt med Nefertiti, så har vi gjort upp en liten plan för att kunna utbyta positioner med varann. Eftersom Nefertiti inte har någon satellitelefon och vi inte har någon kortvågssändare (vi har bara mottagare, vi kan lyssna men inte prata) så mailar Nefertiti sin position till Lennart. Vi ringer i vår tur upp Lennart på satellittelefonen och lämnar vår postion varannan dag. Lennart mailar Nefertiti vår position och skickar textmeddelande till vår satellittelefon, inklusive väderinfo. Hängde ni med i svängarna?
Än så länge så har vi dock Nefertiti inom både synhåll och hörhåll via VHF:en.

Nu är klockan 18:00, jag ska notera lite information i loggboken, sen blir det nudelwok som Jonas håller på och kämpar med. Han har kryddat med massor av ingefära, för att hålla sjösjukan borta.

Dag 6: torsdag 12 maj, kl 03:30 - Sara på hundvakten
Klockan är halv fyra på morgonen och jag (Sara) har för en halvtimme sedan gått på min vakt. Hundvakten, som den kallas den här tiden mellan klockan 3 – 6 på morgonen. Jag är trött och lite frusen. Försöker hålla mig vaken genom att skriva lite.

Vi har seglat 500 distans av ca 2200 och har varit ute i fem dygn nu. En arbetsvecka eller en Biscaya-överfart att jämföra med. Det är långt kvar, men vi försöker inte tänka på det. Vi lever i nuet.

När man precis har blivit väckt för att gå upp och ta sin vakt kan man undra varför man utsätter sig för detta? Det är ju en riktig prestation att segla över Atlanten. Varför har just vi vi valt att göra detta? Trötthet, sjösjuka, oro, mekande, kämpande, skumpande, lutande, och långt borta mitt ute i havet. Varför?
Hmm. Antar att det är för att utmaningen finns där. Det är ju en otrolig tillfredsställelse att klara av att segla en liten båt i tre veckor över havet utan att se land. Att fixa detta på vår egen hand. Men så här ensam i natten med 1700 distans kvar till land kan man ju sitta här och undra…

Jag ser Nefertitis lanterna rakt framför oss några sjömil. Den har blivit svagare sen mitt förra nattpass. Vi lyckades inte segla riktigt lika fort som de även om vi trimmar en del och försöker hålla så hög fart vi kan. Nefertiti är ju både längre och modernare, så det är inte så konstigt. Men än så länge har vi kunnat hålla oss i närheten av varandra. Taktiken är att de slöseglar och vi trimmar!
Det är trevligt och tryggt att kunna prata med varann över radion några gånger per dag. Inom nära avstånd har vi också Con Amore, men som vi tyvärr har tappat radiokontakten med nu.

Vi styr ca 75 – 80 grader men waypointen på Azorerna innebär egentligen en kurs på 47 grader. Vi har alltså motvind, vi kryssar och kan inte göra en bättre kurs än så. Farten över grund ligger just nu på knappa 3,5 knop, men vi härdar ut. Så länge vi har vind försöker vi segla. Dieseln kan behövas bättre längre fram. Det är vanligt med ett stiltjebälte söder om Azorerna och om man inte vill fastna där så är det bäst att spara på dieseln.

Vi har för första gången på ett halvår tagit på oss våra sjöställ. Nu är det slut på de varma karibiska vindarna med nattseglingar i shorts och t-shirt. Känns lite tungt. Nu är vi på väg mot kylan i Europa. Brrr. Vattentemperaturen sjunker från dag till dag och är nu nere i 24,6 grader. Vi har hört att det ska vara riktigt kallt vatten i Azorerna, ca 15 grader. Så nu blir det inga nöjesbad längre.

Det var förresten mycket snack bland båtarna innan vi åkte om just temperaturen. De flesta är överens om att Karibiens temperatur är den mest behagliga att leva i. Det gick runt en historia om en båt som var på väg mot Azorerna, men som några dagar ut från Karibien tyckte det blev för kallt och styrde om till en sydligare kurs mot Kanarieöarna och Medelhavet istället! Har förståelse för det beslutet. Efter så här pass lång tid som fem månader i värmen, känns det motigt att behöva frysa igen.

Nu är klockan tjugo över fyra på morgonen och man börjar ana det första svaga gryningsljuset. Om någon timme går solen upp och vid klockan 6 ska jag väcka Jonas som har passet 6 – 9 och jag får krypa ner i kojen igen.

Dag 8: lördag 14 maj, kl 02:00 - En vecka har gått
Klockan är två på natten. Jonas och Per sover och jag har en timme kvar på min vakt. Vi är helt ensamma här ute. Man ser inte till några andra båtar, lastfartyg eller flygplan. Det är bara vi på Night, himlen och havet, mil efter mil efter mil…

Inser hur mycket vatten som finns på vår planet och hur ofantligt stor Atlanten egentligen är. Inatt är det verkligen kolmörkt. Det är molnigt, inga stjärnor och ingen måne syns till. Det är beckmörkt. Helt svart. Det enda ljus som syns är lite svagt rött ljus från instrumenten, lanternan i masttoppen och det vita ljuset från pannlampan som jag har på mig för att kunna skriva i boken (datorn vågar jag inte ha uppe i sittbrunn nu). Jag måste släcka pannlampan var tionde minut och låta ögonen vänja sig vid mörkret för att sen spana runt 360 grader ut i havet, kontrollera kursen, farten och trimningen. Egentligen tycker jag inte om att ha pannlampan på mig på natten eftersom mörkerseendet försämras så mycket. Men det är ju ingen direkt trafik här och det blir otroligt segt att bara sitta och stirra ut i mörkret i tre timmar på sin vakt alldeles ensam.

Vi går just nu en nästan rakt nordlig kurs. Har haft kryss de senaste fyra dagarna och väldigt lite vind. I eftermiddags dök dock en front upp som bar vind och regn med sig så vi kunde göra 6 knop rakt på Azorerna. Underbart, vi har inte kunnat hålla kurs på Azorerna på länge, det har varit motvind hela tiden. Vi har haft både vind och strömmar emot oss så våra kryssvinklar har varit riktigt dåliga. Istället för 45 grader har vi styrt 80 – 100 grader, ostligt alltså istället för nordost.

Idag förlorade vi tyvärr radiokontakt med Nefertiti. De lyckades hela tiden hitta lite mer vind än oss så vi kom för långt ifrån varandra. Tråkigt, för det har varit väldigt värdefullt att få prata med varandra några gånger per dag, byta väder och prata taktik. Vi kan dock höra dem på kortvågsradion åtminstone, men kan ju inte svara. Så vi har deras position i alla fall. De har valt att gå rakt norrut, vilket de flesta andra verkar göra nu eftersom man hoppas på mer vind längre norrut. Wild Bird, som är mycket längre norrut, som vi pratade med på satellittelefonen idag, berättade dock att de inte har någon vind alls. Vi håller oss än så länge till vår ostliga kurs. Den väderinformation vi fått från Lennart tyder på att det är bättre mer österut, så vi håller fast vid det så länge.

Har kört en del motor, men har med oss rejält med diesel som ska räcka i 8 dygn. Men vi vill inte bränna allt nu, bäst att spara till en eventuell stiltje.

Imorrn har det gått en vecka sedan vi kastade loss från St Martin. Vi har kommit in i våra rutiner och allt rullar på bra. Vi sover ganska mycket, en stor del av dygnet går åt till att sova. Men vi äter alltid frukost, lunch och middag tillsammans. Per börjar bli varm i kläderna och kan nu det mesta, så det fungerar bra.

Dag 19: onsdag 25 maj - Brrr
Vattentemperaturen har sjunkit 10 grader jämfört med Karibien till bara 19 grader och det är kyligt i luften.

Vi vet inte vad vi ska ta på oss när vi kommer till ännu kallare klimat i Europa, för vi har redan rubbet på oss. Långkalsonger, fleecebrallor, undertröja, fleeceundertröja, fleecejacka, sjöställ, skor, strumpor och mössa! Tänk vad en längre tid i varmt klimat gör med en – man blir skraj för att frysa! Det känns krångligt att behöva sätta på eller av sig alla kläder vid varje vaktbyte som skydd mot kylan. Sovsäckarna har också plockats fram nu och det är återigen gott med soppa i termosmugg. Vilka kontraster.

Vad som vi varit med om för övrigt på Night orkar vi inte skriva ned just nu, det får bli lite senare, när vädret lugnat sig. Nu är vi otroligt trötta och lessa på att ständigt kryssa. Men vi och Night mår i alla fall, efter omständigheterna, bra.

Dag 21: lördag 28 maj, kl 07:30 - Kämpigt de senaste två veckorna
Vi har inte orkat med att skriva de senaste två veckorna. Det har varit en kämpig tid. Vi har haft vindar kring NO hela tiden, alltså exakt den kurs vi ska gå. Motvind, motvind, motvind… Kryss, kryss, kryss. Med facit i hand har vi kryssat nästan hela vägen nu. Det är otroligt frustrerande att inte kunna styra mot mål en endaste gång. Det gör att resan tar så oändligt mycket mer tid och det är kämpigt att leva ombord på en båt som ständigt är på högkant med funderingar på att slå hela tiden. Vi har också haft rättså mycket vind vilket gjort vågorna större och livet ombord svårare. Men vinden har varierat i styrka, så vi har ägnat en del tid åt segelsättning och revande.

Alla seglare som har kryssat en dag i hårt väder hemma, vet hur jobbigt det är och hur skönt det är att komma in i hamn till kvällen. Men här finns ingen hamn. Det är bara att fortsätta timme efter timme, dag efter dag, vecka efter vecka…

"Ska det aldrig ta slut?" "Vinden måste ju vrida snart?" "Det kan blåsa från vilket håll som helst utom just från det håll vi ska åt." Hur många gånger har vi inte upprepat dessa repliker?

Det är fysiskt jobbigt. Så fort man får möjlighet lägger man sig i kojen. Inte bara för att sova, utan för att det är enda stället där kroppen får vila lite - det är jobbigt att ständigt hålla i sig. Matlagningen är svår under sådana här förhållanden, men vi har lyckats få i oss skapliga måltider ändå, trots att vår värld är på högkant, studsandes fram i vågorna. Som tur är kopplar man loss köket så det kan hänga fritt och dingla och spänner fast kastrullen, så det går bra att laga varm mat.

Men framförallt är det psykiskt jobbigt. Känslan av att inte styra rakt mot mål, att ständigt fundera på när man ska göra nästa slag och hur vi ska bete oss i det svårtolkade vädret.
För att kunna koppla bort en stund har vi läst en del böcker, det är skönt att få tänka på något annat. Det är otroligt slitsamt och aldrig har vi längtat fram så mycket som vi gjort under den här överfarten.

Vädret har såklart varit det största diskussionsämnet på VHF:en och kortvågsradion. Hela tiden nya teorier om vart det finns bättre vind. Ena dagen ska man gå norrut, nästa österut.

Innan vi gav oss iväg från St Martin hörde vi skräckhistorier om båtar som hade fått kryssa hela vägen till Azorerna. Vad hemskt, tänkte vi med en rysning och såg framför oss hur jobbigt det skulle kunna bli med en del kryss. Men man tänker ändå inte riktigt att det kan bli så illa. Nu är vi snart framme och när vi kliver iland på den Azoriska ön Faial, kommer vi kunna säga att vi har haft kryss i stort sett hela vägen…

Precis nu, så här en-två dygn kvar har vi faktiskt en väderförändring, vilket gör att vi orkar skriva ned detta. Just nu har vi faktiskt ett ofattbart spegelblankt Atlanthav. Och det är en ofantlig njutning att styra rakt mot Faial och inte luta. Helt underbart att gå för motor.
Det är magiskt. Just nu inte en krusning på ytan.

Bäst att njuta nu, man vet aldrig hur länge det blir. Dyningen har lagt sig och man ser långt bort. I det spegelblanka vattnet ser vi fullt av portugisiska örlogsmän – den giftiga maneten. Den seglar på ytan, har ett litet segel av manetkropp och en botten som är blå och rosa med långa trådar efter. Det finns människor som dött av att få en sådan manet på sig och nu är det fullt av dessa maneter. Var man än tittar kommer de. Här vill man inte bada. För ett par veckor sedan såg vi en sådan här manet lite då och då, men nu är de överallt.

Övrigt djurliv vi sett är framförallt delfiner. Vi har de senaste dagarna fått besök av delfiner både i skymningen och i gryningen. De har verkligen livat upp och förgyllt dagarna. Delfinerna är helt underbara. Man ser dem på långt håll hoppandes högt upp i luften och simmandes fort fort för att nå fram till vår båt. De är nyfikna, leker och hoppar runt Night och vi får möjlighet att se dem på nära håll. Den delfinsort som vi sett de senaste dagarna är troligtvis ”Atlantic spotted dolphin” som blir upp till 2 – 3 meter långa, mörkgrå upptill, silvergrå nertill med mörka små prickar. Så här står det i vår guidebok: ”... Vigorous swimmers, able to make hight leaps. Often plays around yachts.”

Här och var ser man en och annan fågel nu när vi närmar oss land. Man blir otroligt imponerad av dem. Delfiner och maneter de är ju i sitt rätta element, men fåglarna… undrar hur de gör när de ska sova? En del ser inte ut att kunna landa på vattnet. Vi har sett fåglar flyga med vingspetsarna precis ovanför vattenytan, letandes efter fisk, i hårt väder med massor av vind och stora vågor. Otroligt.

Vi hamnade i det här stiltjebältet igår, men det ska vara en front på väg enligt väderleksrapporterna, som ska ge oss en skaplig SV-vind. Det låter nästan för bra för att vara sant. Ska vi äntligen efter tre veckor kunna få styra och segla rakt mot mål?

Dag 23: måndag 30 maj - En grön bergstopp sticker upp mitt i havet!
Den sydvästliga vinden dök faktiskt upp, så vi fick lite fin undanvindssegling sista dygnet in mot Faial. Helt underbart! Det var perfekt, vi kunde vila upp oss lite innan vi kom fram och kunde njuta av inseglingen mot Azorerna.

I gryningen den 30 maj ser vi en topp sticka upp ur havet. Det är Faial! Det går inte att beskriva den känsla vi kände då. En grön bergstopp mitt i havet! 2700 distans blev det, trots att det var 2200 distans om vi seglat rakt mot mål, så vi hade alltså gjort 500 distans extra.

Efter lunch rullar vi in genuan, tar ner storseglet och puttrar så småningom in till hamnen i staden Horta. Otroligt vackert och annorlunda. Vita små hus på en grön bergig ö. Fräsch hög luft och solsken. Vilken känsla! Efter lite trixande och båtmanövrering fick vi en plats mitt emellan några andra båtar i marinan. Pers Eva mötte upp efter en veckas väntan och de pep iväg på stan för att avboka Evas hotell. På rangliga ben gick jag och Jonas upp på land för en välförtjänt öl och dusch. Sen kom Nefertiti över med skumpa, Per och Eva anslöt och stämningen var på topp. Bara vi som varit med där ute, vet hur det var och vi kände oss om möjligt ännu närmare Nefertiti, som vi delat så mycket med, både med- och motgångar. Det var oerhört värdefullt att ha varandra som trygghet under dessa kämpiga 23 dygn. "Skål! Vi är framme! Äntligen!!!"

På kvällen blev det ett härligt restaurangbesök tillsammans med flera andra båtar, bl a Nefertiti, Con Amore och Wild Bird och sen gick vi såklart till Peter’s bar, den legendariska segelpuben, som alla haft i sikte när det var som tuffast därute. Vi var tokigt glada och den euforin dröjde sig kvar i flera dagar. Vi var bara så nöjda över att äntligen vara framme och ha klarat av det. Vi hade kryssat i nästan tre veckor…