Azorerna - Frankrike [2005-06]
Vi spenderade ca tre veckor på Azorerna, först ett par veckor på ön Faial, sedan gjorde vi en dygnssegling till Sao Miguel. Njöt av att vara på fast mark efter den kämpiga 23-dygnsöverfarten.

Känslorna var blandade. Dels njöt vi av att vara i Europa igen, av att se de gröna härliga Azorerna och att ha klarat av den kämpiga 23-dygnsöverfarten. Men samtidigt saknade vi Karibien. Många hade sagt att Azorerna varit bäst på hela resan, så vi hade lite höga förväntningar. Visst var det otroligt vackert och härligt, men vi saknade Karibiens klimat, natur och lugna tempo.

Trots allt njöt vi ändå av att vara där. Hyrde bil och såg en del. Promenerade och joggade. Men framförallt var det otroligt sociala veckor. Båtar återförenades och firade att vi klarat av en jobbig överfart tillsammans. Nu var det sista gången vi skulle vara samlade innan alla splittras för vidare hemfärd, så det gällde att passa på att njuta av de sista sköna dagarna innan hemfärden.

Sista veckan spenderade vi på ön Sao Miguel sällskap med Nefertiti, reste runt på ön, förberedde oss för överfarten, samt inväntade att ett oväder skulle dra förbi. Vår väderrouter och Jonas pappa Lennart anslöt för att vara med oss de ca 10 dygnens segling till Falmouth, England.

Vi hade upptäckt att motorn vibrerade obehagligt på ingång mot Sao Miguel. Jonas offrade sig och dök ner i det kalla hamnvattnet för att kontrollera om något fastnat på propellern. Och mycket riktigt, där satt en stor tross fast. Jonas lyckades skära bort den, så var det problemet ur världen. Vi gjorde även en riggcheck, hann att smörja upp och serva det mesta, bunkra och sen var vi redo att kasta loss för den sista längre överfarten.

Till skillnad från den förra överfarten var det här en lugn, stillsam och oerhört skön segling. De tio dygnen gick fort. Vi roade oss med att läsa, snacka och fiska. Vi fick upp två härliga tonfiskar, som vardera gav ca tre underbara måltider. Eftersom vädret var så pass bra kunde vi även ägna tid åt att laga riktigt goda måltider. Vad sägs t ex om Boullabaisse med saffran, vitlök och nyfångad tonfisk, samt en god vit Bourdeaux till. Eftersom vädret var så lugnt blev det tyvärr mycket motorgång, men hellre det än kryss, så vi njöt av platt vatten och att kunna styra rätt på mål. Många delfinbesök och andra djur att titta på som valar, maneter, sköldpaddor och fåglar.

På Midsommarafton fick vi bidevind, men det lät vi inte stoppa vårt firande. Jonas mamma Gun hade skickat med sill och en liten midsommarstång som vi tejpade fast innanför vindrutan, sen dukade vi upp svensk sill, potatis och nubbe, åt i lutning och vågor. Vi ropade upp Nefertiti på VHF:en och sjöng Helan går. Midsommarhälsningar droppade in på satellittelefonen och vi passade på att ringa folk därhemma för att önska glad Midsommar. Det var verkligen en annorlunda Midsommar att fira där mitt ute på havet. Men det var mysigt och priviligerat att bara få vara vi tre. Vi kunde prata i lugn och ro och allt var bara jättemysigt ändå.

Ett par dygn från Falmouth, fick vi en kraftigare nordost. Att kryssa hade vi fått nog av tidigare, så beslutet var rättså enkelt att styra mot Brest i Frankrike istället. Nu började vädret bli tuffare och det sista dygnet sov vi nästan ingenting alls. Precis när vi skulle korsa den stora fartygsleden kom dimman, sedan hamnade vi mitt i ett åskväder och så skulle vi navigera oss in i Brests långa inlopp för att komma in i bra tid för tidvattnet. Men vi klarade det och kom trötta men glada in till Brest precis när solen gått upp.

Coolt. Helt plötsligt var vi i Frankrike istället för England som var planerat från början. Tur att inga av våra medföljande föräldrar (På Nefertiti var Jonas J:s föräldrar med på överfarten) hade bokat flygbiljett från England! Dax att fira igen. Som vanligt efter en överfart och nästa delmål var avklarat. Åkte in till stan, bokade hyrbil och flyg för Lennart dagen därpå, sen blev det brakmiddag på härlig fransk restaurang. Sa hejdå till Jonas och Angelica på Nefertiti för den här gången, kanske skulle vi kunna återförenas i Kiel igen eller annars fick vi ses hemma i Sverige igen.

Tidigt nästa morgon satte vi oss i bilen och körde drygt 60 mil för att lämna Lennart på flygplatsen. Lennart hann precis med planet - puh! Sedan efter att ha kört 60 mil, inte fått så mycket sömn de senaste dygnen och ovana vid storstad och bilkörning, körde vi rätt in i Paris! Lite dumdristigt kanske, men det gick bra, vi hittade ett mysigt hotell och njöt av hotellrumslyx och att vara i Paris och storstad igen. Nästa dag hälsade vi på våra franska vänner, Virginie och Hughes, som bor sydost om Paris och dagen därpå körde vi tillbaka till Brest. Vi fick ett härligt tredagars avbrott från Night och fick komma till Paris. Underbart hur planerna bara kan förändras sådär helt plötsligt under det här äventyret.